Eldkvarns gamla dänga har aldrig känts mer rätt än för tillfället - för ett hundår är vad som väntar oss. På vilja, motivation, glädje, lagsammanhållning och knyta-näven-i-fickan-attityd har vi tagit oss där vi är idag – till tröskeln för avancemang. Men frågan är om samma egenskaper kan laddas om och enkom inspirera oss en säsong till? Göra leran på Stensö inte fullt så skitig, myggen inte fullt så aggressiva, syremolekylerna inte allt för avlägsna, intervallklockans sekunder aningens kortare och gravitationen förhandlingsbar?
Förra årets försäsong handlade just om ovanstående. Förra årets serielunk likaså. Att ett kollektiv med få resurser förutom sina egna kroppar, viljor, egeninköpta utrustning, lagmoral och lojalitet tog Kalmar HK ett stort steg närmare vad så många länge har längtat efter. Ett stort steg närmare en högre division. Javisst – statistiken har talat för oss under flertalet säsonger. Fler mål, fler poäng, bättre placeringar. Successivt, år för år, bättre resultat - men i år på ett helt annat sätt. Med en otroligt mycket större glädje, men med också, på pappret i alla fall, en tunnare trupp. Förra årets säsong kantades av flertalet spelare – många kompetenta – som inför året försvann. De ersattes med ungdomar som äntligen vågade ta steget upp, hänga i och stanna kvar trots ibland lite speltid. Ändå spelar vi bättre än föregående år – en otroligt positiv utveckling och ett skönt konstaterande.
Nyförvärvsfronten handlade för året om i princip två namn. En i tränarsammanhang orutinerad seniortränare och en student från Västerås. Tränar-Jocke har tankar, har upplägget klart för sig, har målbilder och visioner, en ledarstil som främjar glädje och bjuder in till kommunikation, där stort ansvar lämnas till individen inom ramen för den ganska strikta spelidén. Det andra nyförvärvet – allas vår Ali Baloch, eller Bali Aloch, som han också fått heta, har med sin entusiasm och rutin från högre sammanhang bidragit till mycket tankar och stundom tagit handfasta grepp om vissa spelmoment.
Jag vill lyfta kollektivet som den främsta anledningen till vår framgång. Fantastisk närvaro och engagemang på alla händer och fötter. All utveckling under året har sammantaget lyft många spelare. Inte bara fysiskt, utan främst mentalt, spelförståelsemässigt och ansvarsmässigt. Alla spelare har på i princip alla plan förbättrat sig under säsongen, men det finns några spelare som jag måste lyfta fram lite extra.
Jake har fått obegränsat med ammunition i patronbältet och levererat i de mest prekära lägena under matcherna. Med ett snitt på runt 10 kassar i kundvagnen under våren kan inte hans betydelse underskattas. Triceps-Mike fann sig i punktsituationen ganska snart och tog tag i ledarrollen på plan och på träningarna på ett helt annat sätt än förut. Slitvargar som Emil och Mackan, med den i mitt tycke oglamourösa uppgiften, men ack så viktiga, att mer eller mindre bara spela försvar måste ju lyftas fram och beundras en smula. Ali givetvis – men hans insats är ju redan framlyft i ljuset.
Men som nämnts tidigare – alla spelare som verkat under året ska känna sig stolta och gå ur denna säsong med en känsla av att ha utvecklats, vara behövd och att man bidragit till framgången. Oavsett om man har hystat in 7 mål varje A-lagsmatch eller ”bara” snittat 20 minuters spel varje B-lagsmatch. Alla krafter behövs, varje spelare är viktig. Att göra skillnad är en stark känsla – och den ska alla känna i Kalmar HK.
För att inte tala om folket runt laget. Ett otroligt bra jobb har Böna och Tobbe ”Firesoul” gjort under året som Jockes sidekicks. Utan er stannar maskineriet. Ni är oljan bland kuggarna. Jörgen som går och smyger och myser – som alltid – en ovärderlig resurs att ha. Givetvis ett stort tack till styrelsefolket och alla människorna runt omkring som drar sitt strå till stacken. Oavsett storlek på strået – det är välbehövligt om myrstacken någonsin ska kunna växa sig stor.
Med detta ska inledningen knytas ihop med avslutningen. Jag tror att lagets fortsatta framgång hänger på om de ledande inom föreningen och de aktiva spelarna kan gå mer i takt. Marschen mot målet spretar. Fotfolket behöver mer från trossen för att kriget ska vinnas. Strider här och var kan fortfarande vinnas på fortsatt glädje och inre motivation hos spelarkollektivet, men kriget kommer gå förlorat.
Det jobbas och slits kopiöst i kulisserna – det vet jag – men jag tror att nu måste det skjutas till resurser i materialväg, träningstidsmässigt, organisationsmässigt och pengamässigt. Allt från intåg till matcherna till våra redskap – bollar, klister, kläder och skor – måste ses över och få en större professionalism över sig. Det finns ett stort utrymme av stiltje vad gäller vinteridrotten i staden. Kan inte Kalmar HK bli stormvinden i detta vakuum?! Bara känslan av en massiv satsning på herrhandbollen tror jag skulle lyfta oss till höjder – men framför allt kanske den skulle göra leran på Stensö en aning renare, myggen timida, koldioxiden obefintlig, intervallsekunderna uthärdligare och fysikens lagar verkningslösa.
Höger, vänster – om!
Andreas Stening
"Knoen" talar om sanning på ett sätt som får Ranelid att framstå som en neandertalare.... Som sagt när Knoen talar så lyssnar man!! Med glädje i laget och ledare som uppmuntrar eget ansvar är mycket vunnet. Förhoppningsvis får Kalmar mer resurser och kan behålla laget och därmed ta steget upp i 1an nästa säsong :)
SvaraRadera