Väntan, denna väntan!

Assistenten, som bara ska igenom, sen att jag väger mer
än dessa två motståndare ihop är bara ett plus.

Det vi väntar på är bland annat årsmöte med styrelsen den 24:e maj. Många väntar på juli månad. Själv väntar jag på TS1 så min fortbildning i handbollen ska kunna ta fart på riktigt. Visst man lär sig mycket av Mr Löfstedt, och mer ska jag lära. Han är nämligen en av dem som har ansvaret för just denna utbildning. Coach nummer 1 ska även påbörja sin TS3 utbildning ganska snart. Det är inte dumt att ha en som har har huvudansvar för ett lag med den typen av utbildning inom sporten som han faktiskt har. Vi ska vara väldigt glada här i Kalmar att han gör ett stopp på vägen i sin handbollskarriär. Vi kan alla lära mycket.

Därför är det viktigt grabbar att vi alla kommer så ofta vi kan på de träningstillfällen som ges, det finns givetvis orsaker till varför man inte kan komma. Men då finns det telefon, mail, snigelpost osv. Ganska lätt idag att höra av sig, vi behöver ju inte skicka en brevduva eller göra röksignaler. Fniss. Det finns orsaker som jobb osv som håller oss borta från träningarna och sånt är livets gång.

För inte så längesedan var det SM finaler i handbollen. Då började vi träna vår försäsong. Jag kan förstå att detta måste vara oerhört tungt för psyket, inte minst för de spelarna i eliten. Deras säsonger är mer eller mindre alltid 11 månader långa, vår var tio. En otroligt lång säsong vilket vi inte är bortskämda med, iaf inte sen jag kom till Kalmar. Det är helt klart en annorlunda träning som bedrivs under Coachens ledning, sådan träning som jag skulle mått bra av för sådär 13 år sedan. Nu ljög jag faktiskt lite, jag skulle behöva den nu också, om jag tänker på midjemåttet.

Jag väntar på att allt ska falla på plats för att få ihop tiden så jag kan fokusera på rätt saker. Jag jobbar långa pass, kommer hem och är gnällig, bitter och allmänt tjurig, sover en timme eller två, skiter fullständigt i min dagsplanering och drar till BB-huset och gnäller lite till över en kaffe. Ja, Jag gnäller ibland rätt mycket. Men nu börjar det snart att gå ihop ordentligt, så jag kan fokusera på rätt saker. Men det är ännu lite väntan kvar.

Väntan är egentligen det allra värsta med sport överlag. Försäsongen är en enda lång väntan, en väntan till premiärmatchen, en väntan på de där tio minuterna innan match i ett sunkigt omklädningsrum i någon obskyr hall mitt i ingenstans. Väntan på första passen och det första målet. Vi vill alla få en bra start på säsongen, korp som elitserie. Problemet med längtan är att man inte riktigt tänker på det där goa som kommer annalkande, sommaren, detta vakuum som egentligen inte existerar. Försäsongen knackar alltid på dörren när det nalkas sommar, den kommer alltid att beté sig illa och vara som en full släkting som man träffar endast på midsommar. Men tänk, mina vänner, hur mycket vi faktiskt också tycker om just den där hemska släktingen, när det närmar sig sista 15 minuterna i premiärmatchen mot laget som tippas ta hem divisionen enkelt.

Väntan är det allra värsta idrott, väntan bidrar till helt oklara adrenalinkickar i mitten av juli vilket gör att jag själv ser mig själv i spelargången pumpad till tusen för att gå in och kriga. Det är kanske det jag själv går och väntar på, eller? Jag är väl lite konstigt som tänker så, men å andra sidan är jag ju assistent.

Tobbe