Glädje, tårar och ångest

Sitter här och funderar över ovanstående ord. Tankarna har ju den senaste tiden pendlat fram och tillbaka som som en sån där lekplatshäst som sitter på en stor fjäder. Ena stunden är glädjen framme och knackar en på axeln och frågar om jag vill ha en kopp java och snacka lite skit. En sådan känsla där man har hittat fridens rum om man så vill. Livet är bara gott, rakt igenom. 

Ångest är något som för många mest infinner sig på söndagsmorgonen när de hittar sig själva i en säng, en lägenhet/hus som inte är deras eget. Men för oss som är involverade i idrott brukar känslan, och nu pratar jag om ångestkänslan inget annat. Brukar Ågren komma och banka med slägga på dörren måndag morgon, iaf allt som oftast. Detta brukar dessutom resulterar i inre tårar, kroppen och hjärnan skriker VARFÖR GJORDE JAG SÅÅÅÅÅÅÅ!!! 

Vad snackar han om nu tänker ni. Jo, han tuggar om de olika känslorna som uppstår efter en match i handboll givetvis. Dels matcher som jag som assisterande tränare är med om och även matcher i u-laget som jag spelar ibland. För ett tag sedan kom jag på mig själv, givetvis en måndagsmorgon. Låg i sängen på morgonen och funderade hur i helvete jag hade tänkt att stämskottet jag sköt nere i Ronneby skulle kunna gå förbi tre spelare och målvakt? Eller hur jag kunde knorra bollen utanför första första stolpen hemma mot Karlshamn B, ett konststycke i sig. 

Handboll i alla former väcker känslor en del negativa, en del positiva. Jag hoppas ju att de positiva känslorna övervinner de negativa för i slutändan så gör vi alla detta för glädjen det bringar oss och förhoppningsvis alla ni som följer oss i KHK. För finns det ingen glädje, då kan vi lika gärna packa ihop, slänga skorna och börja spela schack. Glädjen är dock stor till det vi håller på med så schackbrädet får ta mig fan vänta för vet ni vad.....Handboll är så jävla roligt!