Opal - Motala
Det här är en match som är svår att sammanfatta.
När vi mötte Opal tidigare i höstas vann vi med över 10 bollar. Jag själv kommer inte ihåg så mycket för jag bröt handleden i slutet av första halvlek. Det ända jag kommer ihåg var att vi släppte lös och kontrade sönder dom i första halvlek. Men så såg det inte ut i lördags när vi möte Opal.
Vi startade starkt med att köra vårat spel och hade ett tufft försvar. När vi ledde med en 4 måls ledning vände allting för oss. Vi fick utvisning efter utvisning, och Opal fick straff efter straff. Opal spelade ett 5-1 försvar, nästan på gränsen till punktmarkering, vilket gjorde att vi tappade rytmen i vårat anfallsspel.
När det återstod 10 minuter kvar av matchen låg vi under med 4 bollar. Då ändrade vi om våran taktik och gick upp på tvåpunkt. I försvar kämpade vi om varje boll och varje retur och Karin Engesten gjorde några riktigt viktiga räddningar. I anfall slarvade vi ett par gånger. Men det som gör vårat lag så starkt är att vi kämpar in i det sista och vi plockar fram koncentrationen när det verkligen behövs. Vi går ikapp och går om, och matchen slutar med vinst till oss, 27-26.
Det man kan säga om den här matchen är att vad man än möter och hur mycket man än vinner med under höstsäsongen betyder inte det att man möter samma lag och gör lika mycket mål under vårsäsongen. Opal hade kallat in spelare som hade slutat och var ett mycket bättre lag än vad vi mötte under hösten.
Det här är personligen den värsta match jag spelat och jag tror att många i laget håller med. Handboll ska vara en av de tuffaste men ärligaste sporterna som finns. Men så otrevlig publik, ledare och domare har jag nog aldrig mött förut. Jag brukar alltid vara stolt för att handboll är en så schysst sport men den här gången var jag bara arg och besviken på hur vi blev behandlade.
Men det som var bra för våran del var att vi kämpade som ett lag, vi hade stöttning av våra supportrar och vi vann för att vi har ett mål med varje match. Och det är att vinna så vi kan få en äkta seriefinal mot Erping på onsdag kl 19,30 och visa vad vi går för.
Men slutligen: Den här matchen gjorde att vi fick fick mycket tändvätska och alla känner att vi inte vill förlora mot Erping en gång till, utan vi ska ut på planen och spela med allt vi har. Det är bära eller brista som gäller för nästa säsong står på spel.
//
Linda Nordlund
När vi mötte Opal tidigare i höstas vann vi med över 10 bollar. Jag själv kommer inte ihåg så mycket för jag bröt handleden i slutet av första halvlek. Det ända jag kommer ihåg var att vi släppte lös och kontrade sönder dom i första halvlek. Men så såg det inte ut i lördags när vi möte Opal.
Vi startade starkt med att köra vårat spel och hade ett tufft försvar. När vi ledde med en 4 måls ledning vände allting för oss. Vi fick utvisning efter utvisning, och Opal fick straff efter straff. Opal spelade ett 5-1 försvar, nästan på gränsen till punktmarkering, vilket gjorde att vi tappade rytmen i vårat anfallsspel.
När det återstod 10 minuter kvar av matchen låg vi under med 4 bollar. Då ändrade vi om våran taktik och gick upp på tvåpunkt. I försvar kämpade vi om varje boll och varje retur och Karin Engesten gjorde några riktigt viktiga räddningar. I anfall slarvade vi ett par gånger. Men det som gör vårat lag så starkt är att vi kämpar in i det sista och vi plockar fram koncentrationen när det verkligen behövs. Vi går ikapp och går om, och matchen slutar med vinst till oss, 27-26.
Det man kan säga om den här matchen är att vad man än möter och hur mycket man än vinner med under höstsäsongen betyder inte det att man möter samma lag och gör lika mycket mål under vårsäsongen. Opal hade kallat in spelare som hade slutat och var ett mycket bättre lag än vad vi mötte under hösten.
Det här är personligen den värsta match jag spelat och jag tror att många i laget håller med. Handboll ska vara en av de tuffaste men ärligaste sporterna som finns. Men så otrevlig publik, ledare och domare har jag nog aldrig mött förut. Jag brukar alltid vara stolt för att handboll är en så schysst sport men den här gången var jag bara arg och besviken på hur vi blev behandlade.
Men det som var bra för våran del var att vi kämpade som ett lag, vi hade stöttning av våra supportrar och vi vann för att vi har ett mål med varje match. Och det är att vinna så vi kan få en äkta seriefinal mot Erping på onsdag kl 19,30 och visa vad vi går för.
Men slutligen: Den här matchen gjorde att vi fick fick mycket tändvätska och alla känner att vi inte vill förlora mot Erping en gång till, utan vi ska ut på planen och spela med allt vi har. Det är bära eller brista som gäller för nästa säsong står på spel.
//
Linda Nordlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar